hannas hemligheter

Jag behövde komma hem. Sova, träffa gamla vänner, umgås med min mamma och pappa, vara med min syster. Jag behövde komma hem. Jag behövde se på mig själv i spegeln. Verkligen se mig själv. Jag gillade inte vad jag såg. Förra året var det exakt likadant. När jag kom hem från Spanien hade fester och sömnlösa nätter brytit ner mig totalt. Men då lyckades jag ta tag i mig själv och gå ner tjugo kilo på ett halvår. Skillnaden nu är att jag inte är arbetslös, så jag kommer inte ha tid till att träna tio gånger i veckan. Jag mådde bra när jag tränade tio gånger i veckan. Nu är ju inte mitt mål att gå ner så mycket. Men jag vill fortfarande må bra. Och jag vill fortfarande vara nöjd med mig själv. Vara stolt. Jag har lyckets för. Jag kan lyckas igen. Jag behövde bara vakna upp och inse vad som höll på att hända med mig. Jag är krigare. De mantrat kommer jag fortsätta upprepa för mig själv. Om och om igen. Jag är krigare. Jag är krigare. Jag är krigare.

Julen var underbar. På julafton förvandlas jag till en femåring igen. Jag och min syster hoppar upp till våra föräldrar tillsammans med en hund i världens smalaste dubbelsäng för att öppna de första paketen. Bara för att det är tradition. Och traditioner håller vi hårt på i vår familj. Juldagen var galen. Att gå till The Tivoli och dansa av sig i Vinlybaren är något av det bästa som finns. Där finns alltid folk man känner. Det är det bästa med att bo i en liten stad.