Jag hatar dig, jag saknar dig
Det gick inte att hålla tårnarna tillbaka. Och det var inte så att dom rann längst kinden. Nej, jag storbölade verkligen. Hela jag skakade och alla i biosalongen snyftade i takt. Jag saknar dig kan ha varit århundradets mest sorglig och välgjorda film. När lamporna tändes efter drygt två timmar gömde jag och Julia näsan i halsduken. Och att bli utstirrad på grund av rödsprängda ögon på spårvagnen är inte heller så kul. Men det var bra, och billigt, att gå på bio. Det ska jag göra oftare.
