hannas hemligheter

Året är snart slut. Hejdå 2011. Hej 2012. Detta året har varit helt galet. Genomgalet. Det sägs att året blir exakt så man spenderar den första januari. Vilken betyder att jag borde ha legat bakis i sängen hela 2011. Det har jag inte gjort. Men många vilda fester har jag hunnit med. Trots det kommer ett av mina nyårslöften INTE vara att festa mindre.

Jag har mått så jäkla dåligt detta året. Förlorat den vackraste farmor som finns. Mådde så dåligt att jag rymde hem till Helsingborg mitt i tentaveckan. Jag har varit i Barcelona och Valencia. Och i Lainio tre gånger. Funderade på att lämna Chalmers för att utbilda mig till skogshuggare istället. På så sätt hade jag kunnat bosätta mig där uppe i Norrland. Bo, leva och tjäna pengar där.

Under det gångna året har jag varit med om de mest enastående konserter. Håkan Hellström, Säkert, The Ark, Robyn och så många fler. Jag kom med i sexmästeriet. Spungit runt aspackad i overall. Arrat så många sittningar att jag börjar bli bra på det. Varit vaken i 31 timmar i sträck. Rekord. Dansat (drunknat) i zkum, åkt spårvagn med läppstift i hela ansiktet och trillat i stentrappor. Under 2011 har jag blivit kär och fått mitt hjärta krossat. Detta året har jag träffat fantastiska människor. Jag har fått de bästa vännerna, men förlorat några.

Inför 2011 skrev jag ner nio nyårslöften. Jag minns inte många. Och jag tror inte jag har följt ett enda av dom. Så nu, inför 2012 kommer jag inte lova någonting. Jag kommer bara må bra. Så jävla bra. Hejdå 2011. Och tack. Tack för alla humörsvängningar. Men framförallt, tack för de fantastiska stunder detta året har bjudit på. Tack tack tack.

Igår var fantastiskt. Det blev mest en massa prat om plugg, killar och minnen. Ni är fantastiska. Bulgarien 2007 kommer alltid finnas där. Och vi kommer föralltid vara powerpuffpinglorna.

 

Jag har jullov. Men har inte legat i soffan iklädd pyjamas och kollat på disneyfilmer en enda gång. Jag har förmycket att göra. Ändå har jag inte lyckats öppna skolböckerna än. Jag är stressad. Vill hinna träffa så många, träna, simma och samtidigt mysa med mamma.

Alexandra kan prata i ungefär 300 ord/minut. Jag tror hon har världsrekord i snabbast pratande människa. Men det blir kanske så när man har en hel höst att ta igen. Jag har saknat henne otroligt mycket.

Julen. Min favorithögtid. Vi firade hemma. Bara familjen. Och det var jättemysigt. Min mage spricker men jag tröttnar aldrig på julmat. Hade kunnat äta skinka med senap och köttbullar året om. Juldagen är fortfarande årets bästa utgångskväll. Och Jesus, vilken utgång det blev! Ninni, Carro och Py. Vin och tequila. Idag värker mina fötter och jag har träningsvärk i rumpan. Men helvete vad kul jag hade.

Idag träffade jag Angelica. Vi tog en fika på vårt gamla "häng", men denna gången hade hon med sig sin ettårige son Ludvig. Det är helt sjukt hur våra liv ändrats och tagit olika vägar. Där satt vi, på samma fik, för sex år sen. Fyllda av drömmar och förväntningar på framtiden. Och ingenting blev som vi tänk oss.

Igår träffade jag Linda och Elisabeth. Jag hade saknat dom. Och trots det gått flera månder sen vi sågs var allt precis som vanligt. Det är så man vet vilka vänner som kommer vara för livet. Det slog mig precis att de flesta mina vänner här i Helsinborg befinner sig i stadiga förhållanden. Eller vid närmare eftertanke har ALLA en pojkvän. Jag känner mig barnslig. Men jävligt gammal och bitter på samma gång.

Och så bara gjorde jag det. Jag tatuerade mig. Det var den värsta smärta jag varit med om. Min arm är fortfarande öm efter den hackande nålen. Men Jesus, vad nöjd jag är. Två föräldrar som inte fick ut ett ljud när dom såg hur stor den blev. Men nu är jag sjörövare. Skepp, ohoj! Och har förevigt en symbol på armen som symboliserar min frihet.

Jag har jullov. Och det känns helt fantastiskt. Nu får jag spendera dagarna med att göra absolut ingenting. På tisdag åker jag tillbaks till Helsingborg. Jag längtar. Fyra månader har varit en lång tid.

Igår arrade KfKb6-11 sitt sista et-raj. Och känslorna var blandade, som om en stavmixer kört runt i magen på mig. Igår var perfekt. Med världens bästa vänner och massa skratt. Jag vill aldrig gå av sexmästeriet.

Förr kunde ett U betyda världens undergång för mig. I somras hade jag mitt livs värsta breakdown. Jag glömde bort meningen med livet, det verkade inte finnas någon utväg. Det gick så långt att jag till och med funderade på om självmord var det enda sättet att slippa må så dåligt jag gjorde. Ångestattacker gjorde att jag helt plötsligt kunde börja storgråta. Närsom, varsom. På spårvagnen, i skolan, hemma. Men sen kom hösten, och någonting hände. Jag insåg att plugget inte fick dra ner mig sådär. Att det är värt att leva. Jag fann lyckan igen. I vänner, i familj och i träning. Ett U känns inte alls lika läskigt längre. Ja visst, det kommer knäcka mig. Men inte på samma sätt. Jag vet att jag gjorde mitt bästa under mina egna förutsättningar. Och samtidigt haft ett liv. Inte suttit i skolan varje dag från åtta till åtta. Jag har hittat en balans. Panikattackerna är borta,  prestationsångesten försvunnen. Och just nu är jag lyckligare än någonsin. Mår så fruktansvärt bra. Inget kan dra ner mig nu. Jag är krigare.

Idag är första dagen i tentaveckan. Men jag har ingen tentaångest. Ingen panik alls. Jag mår bra. Och är sjukt taggad inför eftermiddagens tenta, även om jag inte kan det helt och hållet. Julkänslan tar över. Jag dricker glögg och tänder massa ljus i lägenheten.

Det bästa med min lägenhet är att jag har utsikt över hela Göteborg. Läste på aftonbladet att det var storbrand i Göteborgs hamn. Jag kollade ut genom fönstret och där var den. Lågor och rök och massa sånt.

Den bästa tentaflykten i historien. Smått berusad och med väldens fånigaste leende på läpparna. Men jag kunde inte sluta le. Jag är fortfarande helt i extas. Serenades. Adam och Markus. Och tillsammans med väldens absolut bästa Sandra kan det inte gå fel. Jag är helt lycklig. Nu kommer tentaplugget gå så jävla mycket bättre.

Konserten fick mig att sakna mitt gamla liv. Hur jag brukade vara. Musikälskande Hanna. Som var på konsert minst en gång i månaden. Jag flyttade till Göteborg med en drömmen att leva som dom. Vara runt kändisar i storstaden. Vara ute ofta. Synas. Men det enda stället jag syns på just nu är Chalmers. Där hittar ni mig med huvudet i skolböckerna. Jag är en vecka ifrån jullov. Två tentor. Sen får jag mitt liv tillbaks.  

Chalmers, chalmers, chalmers. Plugg, plugg, plugg. Det känns som jag går på internatskola.  Är på skolan konstant och åker bara hem till föräldrarna någongång då och då. Numera förknippar jag Göteborg med skola. Är alltid i mitt "pluggmode". Jag har inga vänner utanför Chalmers, har ingen familj här och inga fritidsintressen. Min vardag går ut på plugg och fest. Det enda jag tänker på är hur jag ska klara tentorna.

Jaja, jag vet. Det är tentaångesten och betyghetsen som pratar nu. För mina vänner är ju dom bästa någonsin. Utbildningen har jag valt själv. Och imorgon ska jag gå på konsert. Serenades. Trots att tentaveckan närmar sig försöker jag ändå spendera minimal tid i skolan, träna ofta och må bra. Det här är min tid och snart är det jullov.

Jag vaknade i natt av att himlen var alldeles ljus. Jag trodde att jag hade försovit mig. Men det visade sig att himlen var vit av snö. Och på marken la ett täcke snö. Lycka. Ren lycka. I skolan bakade KfKb6 pepparkukar i mängder. Nu ligger jag på soffan med en kopp te. I magen växer pepparkaksdegen och jag mår illa av hur mycket jag ätit. En sönderstressad Hanna ringde hem till sina föräldrar. Klagade över hur lite tid jag har. Stressen gör att jag varken hittar ut eller in. Men så kom jag hem och på golvet innan för dörren la ett kuvert. Inuti fanns det finaste julkort jag någonsin sett. Ja, jag har väldens bästa vänner.

När livet känns hopplöst. När det känns som jag är fast och det inte finns någon utväg. Då vill jag bara lägga mig i sängen. Blunda det hårdaste jag kan. Med hörlurarna i öronen. Bob Hund spelandes på högsta volym så att det gör ont i öronen. Men jag har hittat det bästa sättet att må bra igen. Det är ju bara att titta ut genom mitt fönster. Titta ut över Göteborg. Jag ler och önskar att jag hade vingar. Då skulle jag flyga ut i mörkret. Ut över staden med alla ljusen. Det är vackert. Och jag älskar denna staden.

Jag älskar julen. Av alla människor som jag känner i hela världen är jag nog den största julfantasten. Idag är andra andvent. Och hela jag är i extas. Glöggmys i skolan med massa spanskt julgodis och pepparkakor. Och mina hembakade ingefärskolor. Julkalendern detta året är fantastisk. Jag bänkar mig framför tvn varje morgon med tända ljus. Allt som snurrar i mitt huvud just nu är julmat, julklappar och mammas lussekatter. Och till och med Justin Biebers jullåt låter bra i mina öron. Denna tiden på året mår jag som bäst.

När tentaveckan närmar sig hinner jag inte bry mig om mig själv. Jag orkar inte träna, jag tar inte sovmorgon. När tentorna närmar sig slutar jag laga mat. Orkar inte längre bry mig om vad jag äter. Inte ens sminka mig. Inte tvätta, så de rena underkläderna börjar ta slut igen. Nu vill jag bara ja jullov. Snälla Gud, ge mig mitt liv tillbaka.

Jag har sagt det tusen gånger förr: Jag önskar att mitt liv var som en musikal. Att jag börjar nynna på en låt och plötsligt dansar alla i korridoren. Dansar och sjunger i takt. Och alla kan låten. Nu har jag för första gången sett en riktig musikal. Live på Göteborgs Operan. Jag är överväldigad. Det var helt fantastiskt. Anna och jag tog med Julia dit som en försenad födelsedagspresent.