Don't look back into the sun
Förr kunde ett U betyda världens undergång för mig. I somras hade jag mitt livs värsta breakdown. Jag glömde bort meningen med livet, det verkade inte finnas någon utväg. Det gick så långt att jag till och med funderade på om självmord var det enda sättet att slippa må så dåligt jag gjorde. Ångestattacker gjorde att jag helt plötsligt kunde börja storgråta. Närsom, varsom. På spårvagnen, i skolan, hemma. Men sen kom hösten, och någonting hände. Jag insåg att plugget inte fick dra ner mig sådär. Att det är värt att leva. Jag fann lyckan igen. I vänner, i familj och i träning. Ett U känns inte alls lika läskigt längre. Ja visst, det kommer knäcka mig. Men inte på samma sätt. Jag vet att jag gjorde mitt bästa under mina egna förutsättningar. Och samtidigt haft ett liv. Inte suttit i skolan varje dag från åtta till åtta. Jag har hittat en balans. Panikattackerna är borta, prestationsångesten försvunnen. Och just nu är jag lyckligare än någonsin. Mår så fruktansvärt bra. Inget kan dra ner mig nu. Jag är krigare.
