hannas hemligheter

Jag sitter och lyssnar på Håkan Hellström. Han är fantastisk. Helt fantastisk. Hans musik, hans texter. Allt känns så äkta. Rakt från hjärtat. Och konserterna. Jag dör. Jag har sett pojkar i sjömanskostymer. Deras ögon glittrar. Man kan se deras drömmar, förväntningar. Man kan se hur de hoppas på något mer. Som om de väntar på att något större ska ske. Jag vet. Jag brukade vara som dom. Som barnen längst fram vid kravallstaketet. En gång i tiden var även mina ögon fyllda av drömmar. Det var så jag orkade fortsätta. Orkade ta mig fram i livet. När jag lyssnar på Håkan Hellström känner jag mig som sjutton år igen. Hans låtar får fortfarande mig att längta efter något mer. Något större. Det syns bara inte längre i mina ögon.

Jag vet inte vad som hänt med mig. Jag vill inte må så här. Och jag vill inte att mitt dåliga humör ska gå ut över dom jag älskar. Jag vet inte varför jag känner så här. Som om jag saknar något. Väntar på att något stort ska hända. Jag vill ha mer. Bring danger to me. Men snart. Snart så. Jag känner att det är på gång. Solsken, sommar. Snart.