Det snurrar i min skalle
Idag har jag kännt julkänsla, hemlängtan, ångest och glädjerus. Regn, rusk och mörker får mig att vilja ligga under täcket, baka knäck och tända stearinljus. Kolla på julkalendern och äta lussekatter. Trots jag var omgiven av underbara människor kände jag mig ändå ensam. Minst på jorden. Och jag vet inte varför. Jag saknar Helsingborg. Men ändå finns det ingenting kvar där för mig. Idag ringde jag till Linda. Jag har saknat henne så otroligt mycket. Jag har saknat alla mina gamla vänner så sjukt mycket. Med Linda kan jag prata om allt. Trots att det nästan är exakt 125 mil mellan oss. Komplexkursen ger mig ångest. Det är bara läsvecka två. Men jag fattar ingenting. Sitter som ett frågetecken på lektionerna. Jag är glad. Fruktansvärt lycklig faktiskt. För det är just här och nu som jag vill vara. Jag har vänner av guld, tränar ofta, känner mig som en krigare, är med i världens bästa förening, bokat flygbiljett till Kiruna, har en utsikt från lägenhetsfönstret att dö för, Julia bor bara några minuters gångväg bort, det är welldressed wednesday och jag älskar min syster.
