hannas hemligheter

Dejten med min PT resulterade i två och en halv timmes träning. Så djävulskt skönt. Mycket teknik. Mycket att tänka på. Avslutade passet med 20 minuters löpning på bandet. Springa av mig all ilska jag samlat på mig under tentan. Nu mår jag bra. Trött och utpumpad. Men på ett bra sätt. Redo för måndag. Redo för att börja trean.

Mitt liv suger. Jag suger. Allt suger. Jag har lagt mer så mycket tid på omtentorna denna sommaren. Jag var så pepp på att klara kurserna och sen börja trean. Och jag kan kursen. Ändå låser allt sig när jag väl sitter där på tentan. Mina händer skakar och plötsligt glömmer jag hur man beräknar en vanlig verkningsgrad.

Som tur är har jag fina kompisar. Efter tentan träffade jag Kristina för en lunchdejt. Det var så skönt att prata av sig. Prata med någon som förstod. Jag är trött på att kugga omtentor. Jag vill bara sätta dom och gå vidare.

Varför har jag så mycket hemlängtan hela tiden? Har redan funderingar på att åka hem nästa helg igen. Jag saknar mamma och pappa. Och ibland funderar jag på att hoppa av Chalmers, flytta hem och skaffa vilket åtta-till-fem-jobb som helst. Då kan jag gå runt i vårt fina hus iklädd mjukiskläder. Få mammas goda mat varje dag och sitta i uterummet med brasan tänd.

Jag sover nio timmar varje natt. Ändå känner jag mig trött hela tiden. Imorse gick jag upp klockan åtta för att ta cykeln till gymmet och köra tungt skivstångspass. Det är så fruktansvärt segt att ta sig dit. Men väl där ångrar jag ingenting. Det är det som driver mig.

Jag har blivit rätt grym på att laga mat alltså. Tog precis två steg in i vuxenvärlden.

Jag har tänkt lite till på det jag skrev innan. Det där med att jag inte har ett mål med min träning. Men samtidigt, måste jag det? Så länge jag mår bra av det och tycker det är kul. Mitt försök till en hälsosammare livsstil är som vilken annan hobby som helst. Men det finns även en gräns var hobby blir till mani. Jag låter er veta när jag nått den gränsen.

Trött på skolan. Trött på allt. Efter bara två timmars pluggande rymde jag till gymmet. Där kan jag vara mig själv, släppa allt och bara köra. Ett tungt benpass, trettio minuters cross och sen cyklade jag hem i regnet. Dumpade bara grejerna och snörade på löparskorna för en PW. Nu är jag hemma igen. Matlagning och plugg står på tapeten. Och jag mår fruktansvärt bra.

Jag älskar ju min livsstil. Att träna och försöka vara hälsosam ger mig en adrenalinkick. Och jag är lycklig. Men ibland träffar det bara mig rakt i huvudet. Varför håller jag på såhär? Vad är mitt mål med att vara så hälsosam hela tiden? Kommer jag leva längre? Knappt! Kommer jag bli supersnygg och framgångsrik genom att hänga på gymmet? Tror inte det. Så varför gör jag det? Idag kan jag inte ens svara på det själv..

Och så lämnar jag denna staden igen. För andra gången i sommar. Men inte med lika stort vemod denna gången. För jag har insett att jag inte behöver välja längre. Jag har två hem nu. 

Jag åker till Helsingborg imorgon för lite familjemys. Jag har hemlängtan. Något så fruktansvärt. Och ändå har jag bara varit i Göteborg mindre än två veckor. Jag tror det beror på tentaplugget. Jag har alltid hemlängtan i tentatider.

Sovmorgon. Lyxfrukost. Bakning. Shorts. Plugg. Träning. Fest. Jag älskar det där med att få planera min egen tid. Har jag sagt att jag är sjukt nöjd med tillvaron just nu?

Imorgon kommer lönen. Jag är sugen på ett par dr.Martins-kängor och lite nya träningskläder. Farligt. Mycket farligt.

Sommaren är inte slut. Kvällen har jag spenderat på en uteservering med fina vänner och sen ett spontanbesök på Hagabion. Jag gillar franska filmer. Jag gillar mina vänner. Och jag gillar Göteborg. Efteråt cyklade jag hem, det snabbaste jag kunde. Det var inte ens kallt.

Idag har jag haft första mötet med PT-Robert. Det klickade verkligen och jag ser fram emot träningshösten tillsammans med honom. Att träna är inget måste för mig. Ingen börda. Jag älskar det.

Skjut mig i huvudet ditt jävla fittaaas!! Sen kan du dödödödödödödödö!! Typ så gick tentan..

Tentan är imorgon. Jag prokastinerar genom att utföra experiment i köket. Mandelsmör. Bara att mixa mandlar med lite olja och salt. Mums. Och sen gjorde jag bananbars. Kikärtor, ägg, banan, havregryn och stevia mixades ihop och in i ugnen. Blir perfekt som tentagodis imorgon. Och nej, man känner inte smaken av kikärtorna.

Jag hatar att gå på gymmet. Det är fan bara killar överallt. Dom ockuperar varenda bänk. Hänger vid varenda maskin utan att egentligen använda den. Ja, jag har dom lätta vikterna. Och ja, jag svettas när jag tränar. Hur okvinnligt och äckligt nu ni killar än tycker att det är. Stirra ni när jag står använder med stången. Men jag får också vara på gymmet. Och jag kan också träna med fria vikter. På filborna arena kände jag aldrig att jag "var i vägen". Och det ska jag inte känna nu heller. Jag måste bara bli kompis med detta gymmet först, lära mig var alla saker finns.

I föreningskläder igen. Overallen luktade fruktansvärt illa. Men jag hade kul. Jättekul faktiskt. Och jag älskar ju sånna fester. Föreningsmänniskor vet hur man festar.

När jag går på sittningar förvandlas jag till ett barn. Tar inte ansvar för mig själv, dricker som ett svin och känner mig helt odödlig. Har inte ett enda problem i hela världen. Naiv och blåögd. Och så händer sånt här. Det var ett rejält uppvaknande. Saker kan gå så himla fel. Men såhär fel? Det är hemskt.

Att cykla till och från skolan är nästan som att köra ett pass på gymmet. Betyder det att jag gjort tre träningspass idag? Och jag är supertrött. Men superglad. Träning gör mig lycklig. Hade inte kunnat leva utan det. Imorgon bitti ska jag och Sandra köra stenhårt på gymmet. Och på kvällen ska jag dra på overallen. Dricka törley och dansa. De kommer bli bra. Så jäkla bra.

Jag fortsätter surfa på den där vågen. Allt känns så djävulskt gött just nu. Två träningspass, sol, vänner, plugg och svenska björnstammen. Bra dag.

Och så var vi där igen. En liten skitsak. Fantasin spinner iväg. Jo men, så det där med att man bara vill ha det man inte kan få stämmer nog rätt bra. Hade behövt lite krigarinstinkt nu. En krigare hade klarat av detta.

Vilken fantastisk början på höstterminen. Vackert väder, långkjol, fika på avenyn, underbara vänner och Timbuktu-konsert. Jag önskar att varje dag var som denna. Att vara tillbaks i skolan kändes väl först sådär. Minnen av tentaångest, föreningsfylla och äckliga soffor välde över mig. Men sen öppnade jag skolböckerna. Fokuserade. Det kändes bra. Bättre i alla fall. Om fem dagar har jag första tentan. Det finns inget annat i huvudet än att jag ska klara den. Jag ska klara det här.

Jag har en ny idol. Annie. Hon är en av de bästa bloggarna jag vet. Den blogg jag följer slaviskt. Inspo-källa nummer ett. Behöver jag säga mer? Gå in på http://liveitloveit.shapemeup.se vetja!

Jag sover tio timmar varje natt (+en timme mitt på dagen). Men här är det ingen som bryr sig. Jag går i byxor som jag köpte när jag gick i fjärde klass (ja, dom passar än). Men här är det ingen som bryr sig. Jag duschar var tredje dag. Men här är det ingen som bryr sig. Det kallar jag semester. Långt bort från alla måsten. Byn är tom på folk. Har man tur träffar man på gubben som bor en bit bort. Han är över åttio år. Och han bryr sig inte om vilka byxor jag går i eller hur mitt hår ser ut. Han är glad bara att få träffa på någon. Imorgon ska vi åka in till Kiruna. Civilisation! Och på torsdag åker vi härifrån. Mot Helsingborg. Snart är jag tillbaks i verkligheten. Känns lite vemodigt sådär. Jag hade kunnat stanna här några veckor till.

Och där, exakt just i det ögonblicket, började jag hata män lite mer. Egentligen av ingen anledning alls. Det är bara min fantasi som spinner iväg. Sen smackar verkligheten mig rakt i ansiktet. Jag behöver få tillbaks lite av min krigarinstinkt. Jag behöver få tillbaks lite av min mojo. Ibland hatar jag min hjärna. Måste hitta fokus. Måste sluta drömma mig bort.

Jag hatar män. Dom charmar en. Kryper in i varenda vrå i hjärnan. Finns i alla tankar. Jag kommer ur balans. Tappar mitt fokus totalt. Det är lika bra att bli lesbisk.

Magen är fortfarande stressad. Jag har gått på omeprazol i flera veckor nu känns det som. Så fort jag försöker sluta med dom kommer magkatarren tillbaks. Jag antar att tentaångesten har satt sig i magen denna gången. För hjärnan känner inte av den. Även om jag inte börjat plugga än känner hjärnan inte av någon ångest. Hjärnan är glad. Lycklig. Jag är lycklig. Och min självkänsla har inte varit så här bra på riktigt länge. Jag mår bra. Är nöjd. Det känns som om inget kan stå i min väg nu. Och det kan ha varit tequilan, men i måndags dansade jag med världens största självförtroende. Den blyga Helsingborgs tjejen som ingen vill dansa med stod nu i mitten av dansgolvet. Dansade tills solen gick upp.