hannas hemligheter

Var precis och mätte mig hos min PT. hade gått från 31.7% till 27.6% fettmassa. Ökat 2kg muskler, minskat 4kg fett. Totalt minus två kilo och åtta centimeter i midjan. Jag är nöjd. Men jag önskar det var mer.

Jag började se en trend neråt. Jag började få upp hoppet. Men imorse var jag tillbaks på noll. Jag känner för att ligga kvar i sängen och aldrig gå upp. Inget jag gör är tillräckligt. Jag behöver en paus. En paus från allt.

Jag måste erkänna att det känns rätt gött att gå in i klädaffären, ta en klänning i storlek S, gå in i provrummet, testar och den sitter perfekt. Jag provade en i M också. Bara för att jag kunde. Men den var hemsk. Så jag och min (tack vare FF) åtta centimeter smalare midja köpte klänningen och tog spårvagnen hem. Nöjd tjej.

Idag var det fruktansvärt tungt att ta sig till gymmet (trots att pappa till och med skjutsade mig). Men väl där mådde jag lika bra som alltid. Fick pratat med min personliga tränare. Världens bästa sådan. Nu är det bara två pass kvar, sen ska jag ta mig en välförtjänt vilodag.

Fyra ynka dagar kvar av fitnessfighten. Varför var jag tvungen att bli sjuk precis nu? Jag ligger hemma i min soffa. Iklädd massa kläder, under en filt, dricker te men ändå fryser jag. Jag har så ont i magen att bara lite yoghurt med blåbär har gått ner. Fyra dagar. Fyra träningspass kvar. Jag trotsar allt. Imorgon hittar ni mig på gymmet klockan åtta.

Jag och Anna tog bussen ut till Bäckebol. Det var vi och tusen människor till som bestämt sig för att söndagseftermiddagen efter löning var perfekt dag för lite julhandling. Jag gick loss på julpyntet. Det blev både en tomte, massa glitter och ljus. Nu är min lägenhet överpyntad, men jag måste erkänna att jag är rätt så nöjd.

Jag har blivit hemmakär. Kanske lite väl mycket. Men jag har ingen lust att festa. Speciellt inte nyktert. Jag tänder hellre ljus i hela lägenheten och kollar på Så mycket bättre.

Träningen går verkligen bara bättre och bättre. Sätter personbästa på löpbandet var och varannan dag. Jag älskar känslan när man pushat sig själv till gränsen. 

Julkänslan har äntligen infunnit sig även i mig. Saffransgröt och helgplugg. Om bara en vecka börjar julkalendern och enligt långtidsprognosen kommer minusgraderna till Göteborg lagom tills dess.

Jag skulle vilja hitta en man på gymmet. Inte för att min man behöver vara stor, stark och ha massa muskler. Men han ska uppskatta mina.

I natt hade jag en sjuk dröm. Den var lång. Känns som jag drömt i flera dagar. Jag mådde inte bra i drömmen. Jag ville komma bort. Så jag åkte till flygplatsen och köpte en enkelbiljett till Colorado. Och om Colorado ser ut som det gjorde i min dröm vill jag åka dit. Jag vandrade runt i staden. Pratade med massa människor. Sen insåg jag att jag var tvungen att åka hem. Men när mitt pass inte var giltigt längre skulle jag stanna där i två veckor till. Jag var tvungen att ringa mina föräldrar. Och precis då vaknade jag. Jag lyckades faktiskt för första gången i en dröm inse att det inte var på riktigt och tvingade mig själv att vakna. Kudden var genomblöt av tårar. Klockan var halv sju.

Och just det! Jag och Kajsa har bokat resa till Egypten i januari. Precis vad jag behöver i vintermörkret. En riklig dos av D-vitamin. Jag längtar redan. Hotell precis vid havet och all inclusive. Lyx!

Okej. Så jag mailade till fitnessfighten igen. Totalt uppgiven. Deras "garanterade resultat" känns så himla långt bort. Denna gången fick jag till svar att jag skulle skippa kolhydraterna helt. Tio dagar kvar. Det är värt ett försök. Jag kan lätt gå hungrig i tio dagar. Bara jag börjar se några jäkla resultat snart. Jag var in it to win it. Nu blir jag glad för minsta lilla hekto.

Dagens mantra: Utmana dig själv. Resultatet? Nittio minuter senare var det en extra svettig (och djävulskt nöjd) tjej som lämnade gymmet. Träning ger mig en sån jäkla adrenalinkick. Jag mår bra. Trots att jag inte har någon julkänsla än. Men på vägen hem köpte jag med mig två nya teer i hopp om att komma i stämning.

Jag vill komma i julstämning. Man mår bra av julstämning. Man blir snäll. Får ett hjärta som smälter av minsta lilla kärlek. Ikväll har jag tänt ljus i hela lägenheten och lyssnar på julmusik i hopp om att komma i stämning. På söndag åker julpyntet fram.

Det känns tungt just nu. Kroppen är trött. Varje steg jag tar gör ont. Men det är en utmaning. Det ska vara en utmaning. Och jag tänker inte ge upp. Att ge upp betyder att misslyckas. Detta är min grej, att träna och äta hälsosamt, och jag tänker inte misslyckas med det jag faktiskt är bra på.

Än känner jag inte av några speciella resultat. Men en sak är säker, fitnessfighten har utvecklat mina kunskaper i köket. Jag är grym på att laga mat. Och det tar ju inte lång tid alls. 

Jag borde inte klaga på att jag har för mycket fritid. Jag har ju faktiskt saker att göra. Det är bara det att jag inte orkar ta tag i det. Kandidatarbete, erasmus, städa och allt det där. Jag ska sluta klaga.

Vaknade tidigt imorse. Drog iväg till gymmet och sedan en sväng på stan. Klockan två bytte jag om till myskläder och satte mig tillrätta i soffan. "Skönt att ta myskväll redan efter lunch" tänkte jag. Men ni känner mig. Rastlösheten bara växer och växer. Klockan är inte ens fem och jag har panik. Ingenting att göra (plugg räknas inte), spring i benen. Varför var det ingen som varnade om att trean på Kf skulle innebära så mycket fritid?

Jag förstår inte hur jag ens kunde tvivla på om jag skulle gå eller inte. Jag älskar ju konserter. Då känner jag mig som sjutton år igen. Och Markus Krunegårds texter beskriver precis hur jag kände då, hur livet pågick någon annanstans & hur missförstådd jag var. Hans första skiva ger mig fortfarande gåspäls. Och jag tror fortfarande att han och jag skulle bli det perfekta paret.

På konserten fanns också dom. Dom som brukade vara jag. Längst fram vid kravallstaketet med hjärtat i brand och drömmar om något större. Jag ville bara gå fram och krama om dom. Säga att allt blir bra, att allt är möjligt. Det är vackert vad musik kan göra med en.

En vecka har gått. Kan lika bra bosätta mig på gymmet resten av månaden. En fjärdedel av fitnessfighten är avklarad. Just nu känner jag ingenting. Och om fitnessfighten inte ger några resultat, är jag antagligen dömt att förbli en tjockis för resten av livet. Att hålla sig ifrån socker, sötningsmedel och alkohol har varit förvånansvärt lätt. Men ändå är jag sugen på ALLT. Jag längtar efter ett glas vin (eller typ sjutton). Pepparkakor med massa glasyr och nonstop. Jag är till och med sugen på saker jag vanligtvis inte tycker om. Som Marabou mjölkchoklad. Världens äckligaste choklad. Men jag vill ändå ha.

Minns ni mitt höstlöfte? Att jag skulle bli mer spontan? Fitnessfighten främjar inte precis detta. Spontanitet är inte så lätt när man ständigt måste ha koll på klockan. Tror jag ska börja gå runt med flera matlådor i väskan. På så sätt kan jag också gå och se Batman med alla andra i min klass.

Trots allt gillar jag upplägget. Tydliga matinstruktioner att följa men det bästa av allt är ändå att jag får träna varenda dag! It's like a dream come true.

Varje dag åker jag förbi din port. Två gånger per dag. Det gör det svårare för mig att glömma dig.

Helsingborg är sig likt. Och att festa nyktert suger. Men jag kan leva med att vara den smarta, tråkiga, nyktra tjejen som vägrar ta för många personer i bilen för en kväll. För nykterheten beror på fitnessfighten, och gissa vem som kommer vara hetast i december. Då är det min tur att festa loss. Smartheten? Egentligen så är jag inte så jävla smart. Men ja, jag pluggar till civilingenjör. Och let's face it, jag är ingen rolig människa och därav kommet tråkigheten in i bilen. Bil-saken beror helt enkelt bara på att jag inte vill bli av med mitt körkort. Men kalla mig lam. Gör det! För jag vet att jag är så mycket mer. Jag är fan awesome.

Det där med att bli dumpad kan verkligen dra ner på självförtroende rejält! Jag är ändå tjejen som inte blir kär. Har svårt att falla. Får inte känslor. Eller som Kristina skulle uttrycka det: "Du tänker som en kille". Det kanske stämmer. Men sen när jag väl faller, hittar någon som ger mig fjärilar i magen och sånt trams, är det alltid jag som får hjärtat krossat. Och om man vågat sänka garden kommer käftsmällarna rakt i huvudet. Det är först nu som mitt senaste blåmärke börjat försvinna. Men vet ni vad? Jag känner mig starkare än någonsin. Ensam är stark, eller hur är det nu igen?