hannas hemligheter

Jag förstår inte hur jag ens kunde tvivla på om jag skulle gå eller inte. Jag älskar ju konserter. Då känner jag mig som sjutton år igen. Och Markus Krunegårds texter beskriver precis hur jag kände då, hur livet pågick någon annanstans & hur missförstådd jag var. Hans första skiva ger mig fortfarande gåspäls. Och jag tror fortfarande att han och jag skulle bli det perfekta paret.

På konserten fanns också dom. Dom som brukade vara jag. Längst fram vid kravallstaketet med hjärtat i brand och drömmar om något större. Jag ville bara gå fram och krama om dom. Säga att allt blir bra, att allt är möjligt. Det är vackert vad musik kan göra med en.