Tiden rusar förbi
Tre år har gått så sjukt snabbt. Men ändå inte. Jag känner mig hemma här. Göteborg är nog ändå min stad ändå. Jag har levt livet. Fått världens bästa vänner, förlorat vissa av dom, festat för hårt, utvecklat ett träningsberoende, lärt mig laga mat, blivit kär, fått mitt hjärta krossat, blivit vuxen, gråtit så att ögonen brände, skrattat så mycket att jag legat dubbelvikt på marken, sprungit två halvmaratonlopp, dansat tills fötterna blödde. Nu ska jag lämna det. Lämna lägenheten och världens bästa utsikt. Lämna kranarna i hamnen, spårvagnarna. Men jag behöver en paus. En paus från Chalmers. Det stället har dragit ner mig så sjukt mycket. Jag hade inte klarat en termin till. Jag klarar inte av mer stress och prestationsångest. Jag vill bara minnas det fina. Nu ska jag ut på äventyr. Ett oförglömligt äventyr. Även om jag just nu inte har en aning om vad som händer i framtiden, vet jag att det kommer ordna sig. Det löser sig. Nu åker jag hem till föräldrarna och tar sommarlov på riktigt.
