hannas hemligheter

För mycket har hänt 2013, så jag tänker inte göra såndär sammanfattning här på bloggen som jag brukar. Jag har haft ett fantastiskt år. Mest toppar, en del dalar. Gråtit av saknas, gråtit av lycka. Ser fram emot 2014. Hejaheja. Nu kör vi.

Igår var jag i Göteborg. Och det var inte alls lika jobbigt som jag trodde det skulle bli. I Spanien har jag verkligen känt ångest för att behöva återvända dit. Jag VILL INTE gå upp och ner för de jävla trapporna till min lägenhet (varför bosatte jag mig på ett berg?!). Jag har glömt alla andra anledningar jag hade till att inte flytta tillbaka. 

Jag sover nio timmar varje natt. Ändå är jag alltid trött. Känner mig helt slut i kroppen och huvudet. Jag har dragit ner på träningen. Dragit upp på matintaget. Kanske det är anledningen till att jag mår såhär? Jag vet inte. Men jag behövde en paus från att vara nyttig och duktig hela tiden. Jag har ökat i vikt men orkar inte bry mig. Jag har satt ett datum. 1 februari. Tills dess får jag lata mig. Lata mig & satsa på skolan. 

Familjemys. Gånger hundra. Jag är alldeles för hemmakär. Och imorogn är det julafton. Jag förvandlas till ett litet barn. Älskar älskar älskar detta. 

Tänk om jag bara hade kommit in ett halvår. Från början var det meningen. Ett halvår på UV blev ett år på UPV. Jag känner mig så långt ifrån klar med Valencia som man någonsin kan tänka sig. Hade jag varit tvungen att gå tillbaka till Chalmers efter jullovet hade jag hoppat från en bro. Jag trivs så bra i Spanien. Älskar människorna. Alla är så fruktansvärt trevliga. Jag älskar hur grannarna stannar för att prata med mig, hur lärarna vinkar från andra sidan skolgården och tanten i fruktaffären som alltid hälsar när vi springer på varandra på gatan. Och sen de andra erasmusstudenterna. När man står där ensam, utan vänner och utan trygghet, blir man snabbt tighta. Anna Sophia, Alex och Louis blev lite som min familj. Utan dom hade jag inte klarat mig.

Nu är det inte långt kvar tills även jag får ta jullov. Tenta imorgon, myskväll på stan med Anna Sophia och tidigt på lördagmorgon lyfter planet mot Köpenhamn. Jag måste erkänna att jag började få kalla fötter. Där i måndags/tisdags någon gång. Trodde jag var redo för att åka hem, fira jul, träffa vänner och äta svensk mat. Men ju närmare jag kom hemfärden desto mer rädd blev jag. Jag ville stanna i min Valencia-bubbla. Långt bort från alla måsten. Nu börjar det kännas okej igen. För folk har redan börjat åka iväg. På universitetet är det dödstyst. Jag trivs i min bubbla. Och jag trivs i Valencia. Det tog tid, men nu känner jag mig verkligen bekväm med skola, vänner osv. Ett jullov sitter aldrig fel. Och det ska bli underbart att få äta mammas köttbullar igen. 

Det var bara en vecka sen jag fixade naglarna. Gjorde gelnaglar. Var supernöjd. Man märkte att kvinnan hade stora problem med mina superkorta naglar och trasiga nagelband. För att lätta upp stämningen skämtade jag till det lite och sa "Jag har naglar som en man". Kvinnan mitt emot skrattade, nickade och fortsatte. Men jg hade rätt. För nu, en vecka senare, har jag redan lyckats paja två naglar. Nu vet jag att man alltså INTE ska använda tumnageln som tandpetare när det fastnat ett bit ananas mellan framtänderna. Som tur är har jag en ny tid på fredag. Denna gången lovar jag att vara mer försiktig. 

Jag gör allt för att stoppa förkylningen. Jag var ju duktig denna gången. Så fort jag kände något i halsen la jag av med träningen, käkar vitaminer, dricker te, klär mig varmt. Ändå dunkar huvudet, halsen kliar och hostan får ögonen att tåras. Och mitt i tentaveckan? Idag har jag två tentor och jag vet inte hur jag ska orka ta mig igenom det. Ligger i sängen, fryser och vill verkligen inte resa mig för att gå till tentan. 

Igår var jag ute och åt tapas med Marvin, Mattias, Louis och Anna Sophia. Fina människor som jag kanske aldrig igen kommer träffa. Jag kan knappt fatta att det redan gått en termin. Tenta- och omtentaperiod nu, i februari börjar nästa termin. Nya människor. Och jag måste skaffa nya vänner. Som tur är har jag Louis kvar. 

Jag älskar Spanien. Älskar Valencia. Även fast jag inte valt samma partyliv som alla andra erasmusstudenter. Jag kan inte förstå de där hemma som väljer att stanna kvar när de har chansen att åka ett år utomlands. Vad tusan finns det där hemma som kan locka mer än detta? 

Jag visste att vi skulle på studiebesök. Men hade inte fattat var eller vad. Men jag fick skjuts av läraren dit. Och det var när jag såg de instängda lammen som jag började ana var jag var. Mannen som stod framför klassen sa någonting om "carne" och "frio". Kyla kött. Och ja, då fattade jag. Vi var på ett slakteri. Och när vi kom in i huvudbyggnaden drog de fram flådda stora grisar som hängde i taket. På golvet la köttslamsor och i vita platsbackar var levern, hud och andra kroppsdelar av grisen uppdelade. Mannen framför oss pekade på de olika fläktarna och rören men eleverna kollade mest in allt annat runtom.

Idag är det Lucia. Och det måste ju såklart firas även fast jag inte befinner mig på svensk mark. Så igår träffades jag, Mikela och Axel, svennebanangänget, för att baka lussebullar och koka knäck. Vi gjorde en liten lussevaka av det hela genom att öppna två flaskor rödvin.  

Jag vet att det bara var två veckor sen vi sågs. Och jag vet att det bara är två veckor kvar tills vi ses igen. Men jag saknar min syster så himla mycket. Hon är den person jag behöver mest just nu. 

Imorse kan jag ha slagit rekord i bästa frukosten någonsin. Jag tror att jag dog lite och hamnade i himlen efter första tuggan.

Hela mitt liv har jag mer eller mindre gått i min systers fotspår. Vi båda simmade, båda gick på PeterSven-skolan, båda läste naturvetenskap på Tycho Brahe, reste till Spanien efter gymnasiet för att plugga språk, båda jobbade som badvakt, båda valde att utbilda sig till civilingenjör. Om jag ska vara ärlig har jag haft det rätt lätt med all hjälp jag gått fått. Glidit lite på ett bananskal. Och nu är jag i Valencia, precis som min syster var för två år sen. Pluggar på samma universitet, bor i samma lägenhet (till och med i samma rum) och går till samma gym som henne. Men vet ni vad? Denna gången känns det inte lika jobbigt. För jag trivs verkligen här och jag är så himla glad att jag kom till Valencia och UPV. Ett av mina livs bästa beslut. I love it. 

Tog en lugn morgon idag. Sprang 10km i mörkret, en varm dusch, kanelpannkakor och julkalendern. Nu ska jag till skolan. Puss

Tre dagar var allt som behövdes för att jag skulle falla pladask. Madrid är min nya favoritstad. Hade den haft en strand hade jag flyttat på stört. Inte tvekat en sekund. Där fanns verkligen allt. Och även fast det inte var så typiskt spanskt, var den europeiska kulturen fantastisk. 

Imorse kan jag ha ätit något som såg ut att vara årets sorgligast muggkaka. Den såg så ledsen ut när den föll ihop. Men den innehöll mindre kolisar är mina normala muggisar och det tackade min mage för såhär efter kolhydratchocken den fick i Madrid.