hannas hemligheter

Som ni alla säkert vet nu så har jag inlett det här året med ett litet experiment på träningsfronten. Förra veckan startade jag min bulkningsperiod. Den ska sedan följas av en deffning som börjar den första mars. Men idag insåg jag att det är en hel månad kvar av tung styrketräning och ökat kaloriintag. Och varken min fysiska eller psykiska hälsa klarar av att äta kolhydrater. Lägg till en sönderstressad Hanna på det och det kan bara leda till katastrof. Just nu är jag en trött och finnig tjej med humörsvängningar utan Guds like, ångestattacker och en stor, uppsvälld mage som låter som en brummande bil från 60-talet. Inte kul att umgås med överhuvudtaget. Därför funderar jag på att dra ner på bulkningen..

Jag hade behövt ett pepptalk och en kram just nu. Det är så mycket som händer. Min kalender är nerkladdad av saker jag ska hinna med. Allt är nytt. Och då är det svårt att planera. Ni vet ju hur mycket jag älskar att planera. Dessutom känns Spanien så himla långt bort. Jag hade ju gjort upp en perfekt plan över mitt liv. Nu vet jag inte längre. Jag vet ingenting.

Jag har alltid tyckt om morgonträning. Och att vara på gymmet kvart i sex imorse var helt fantastiskt. Hemma redan halv åtta. Redo för dagen. Jag är ju inne i min muskelbyggarperiod just nu. Största delen av förmiddagen gick åt till att läsa artiklar om effektiv muskelökning. Tydligen är vila en viktig del (som jag egentligen redan visste men hela tiden förnekat). Så jag strök kvällens spiningpass. Istället vilar jag mig i form. Taggar inför dom hektiska veckorna som väntar.

Käre Gud, hoppas du har det bra där uppe i himlen. Jo det är såhär va, det är en sak jag skulle vilja be dig om. Och jag hoppas det inte är för mycket begärt, men jag skulle verkligen vilja ha en putigare rumpa. Du kan väl i alla fall höja den några centimeter? Jag skulle också vilja ha en mer definierad midja. Sen är jag nöjd. Resten av kroppen är jag nöjd med (speciellt tack för att du blekte mitt hår så mycket i Egypten). Och när du ändå håller på kan du väl fixa några plusgrader till mig? Inget regn, för jag vill så gärna kunna börja använda min skinnjacka. Fred på jorden och sånt skulle ju också vara rätt najs om du kirrade. Det var nog allt. Ha det fett Gud. Vi hörs!

Jag borde lära mig att uppföra mig. Säger själv att jag känner mig vuxen, men ändå beter jag mig som fem år. Får man skylla på sömnbrist? Jag gör det idag. Imorgon ska jag bli bättre. 2013 är ju året som jag ska bli snäll och trevlig. Jag jobbar på det.

Dessutom har jag börjat sakna den roliga Hanna. Var tog hon vägen liksom?

Det hade ju börjat gå bra för mig. Omtentor är inte min grej längre. Jag hade ju hittat min studieteknik, lärt mig chilla men ändå klara tentor. Och så kuggar jag. Jag kuggade. Just nu känns det som det kommer fortsätta på den banan. Helvete. Drömmen om att vara i fas innan mastern är längre bort än någonsin.

Idag var sån jäkla skitdag. Dagen före tentan. Och plugget gick segt. Så jag tog mig till gymmet (som vanligt när jag mår dåligt). Testade zumba, men när en stel pinne går på danspass ser det mer ut som någon slags kampsport.

Hemma igen fick jag leka av mig i köket. Testade göra proteinvåfflor med kanelstekta äpplen och kvarg. Hur gott som helst! Och nu har jag äntligen fått använda mitt våffeljärn.

Jag är tillbaks i Göteborg. Det är fredagskväll men jag har ingen veckodagsuppfattning. Det enda som snurrar i mitt huvud är mekanik och träning. Och Egypten förstås.

Jag behöver lite krigarinstinkt.

Put-Gunnar är tillbaka (ja, jag har döpt min mage). Men han är inte här för att stanna. Det har jag gjort jävligt klart för honom. Och jag har satt upp ett mål nu. Ett långsiktigt mål. Jag har inte tid att stressa i vår. Till den sista april ska jag vara i form. Om jag är det så ska jag köpa mig själv ett par 2XU-tights.

Idag satt jag hos frisören i tre timmar. Så lång tid tog det att bleka bort det svarta. Men jag är så himla toknöjd.

Jag använder bloggen lite som en bikt. Skriver i den mest bara när jag är nere. När jag måste få ut allt som snurrar i hjärnan. Annars går jag runt och tänker på det hela tiden. Och det är jobbigare än man tror. Att tänka för mycket alltså. Jag önskar att jag hade en roligare blogg. Lika rolig som jag. Men tyvärr. Så länge det finns orättvisor i världen kommer detta vara en deppig blogg om livets negativa sidor. Jag kanske borde skaffa fler bloggar. Alla med olika teman. Det hade varit något..

Idag var jag på gymmet med mamma. Det var fruktansvärt tung. Men skönt. Och mitt sockerberoende är värre än jag trodde. Måste. Ha. Sockersnask. Hela. Tiden. (Och inte blir det bättre av att spendera söndagseftermiddagen hos mormor). Imorgon kör jag dubbelpass. Kanske det kan få min hjärna på andra tankar.

Jag har varit så himla taskig mot min egna kropp den senaste tiden. Behandlat den som en sophink. Jag har fyllt den med sockersnask. Och inte tränat någonting. Föll tillbaks i mina gamla vanor, blev sockermonstret som inte har några hämningar. Jag har fått tillbaks mitt sockerberoende.

Efter fitnessfighten började jag äta lite som jag själv ville. Var inte lika strikt. Tackade inte nej till godsaker. Ändå fortsatte midjemåttet att minska. Och dagen innan jag åkte hem till Helsingborg för att ta jullov var jag inte långt ifrån den vikt som jag och min PT satt upp som mål. Detta antagligen tack vare att jag fortsatte träna varje dag. Började träna mer kondition.

Men sen kom julen. Jag drabbades av någon slags influensa. Två dagars magsjuka övergick i fyrtio graders feber som sen blev hosta och halsont. Ingen träning. Jag blev frisk lagom till vi anlände i Norrland. Där fanns inte så mycket att göra. Solen var uppe tre timmar om dagen och det var alldeles för kallt för att vistas utomhus längre tider.

Idag är det 14 dagar sen jag var på gymmet. Och gissa om jag saknar det. Det känns som mina muskler försvunnit och att armarna istället fyllts med lussebullar och julskinka. Det känns som min rygg förvandlats till en geléklump och jag har fått jättedålig hållning. Att ställa sig på vågen nu är det sista jag tänker göra. Det får vänta till jag är tillbaks på banan igen.

Trots att jag känner mig såhär slapp tänker jag inte starta på någon extremdiet nu. Det funkar ändå inte för mig. Men jag ska slopa sockret, och jag ska dra ner på kolhydraterna igen. Ska satsa på styrka. Hänga på gymmet och jobba med dom stora muskelgrupperna. I mars ska jag gå över till konditionsträning. I maj ska jag springa Göteborgsvarvet. Jag ska springa förbi alla. Flyga fram.

Jag har nya drömmar nu. Jag vill inte längre bo på landet, ha massa äppelträd och två hundar. Istället drömmer jag om att bo nära ett gym, ha all kunskap det går inom träning och att någon gång i livet äga ett par 2XU-tights. Eller förresten, jag vill bo på landet också. Och vid havet. Och vara stenrik. Jag drömmer om att kunna resa var jag vill i hela världen. När jag vill.

Jag vill för mycket. Jag kanske ska ta en sak i taget. Först drömmer jag om att klara skolan, bli antagen till ett utbytes år Spanien och att vara lycklig.

Norrland är fantastiskt vackert. Allting är så vitt. Och att ha jullov är underbart. Jag vill inte tillbaks till plugget. Skjuter på omtentaplugget så mycket jag kan. Men på ett sätt skulle det vara skönt att komma in i vardagen igen. Börja träna och börja äta som jag brukar. Snart är det två veckor sen jag var på gymmet. Jag saknar det.