hannas hemligheter

Årets Helsingborgsfestival regnade bort. Totalt. Men det var inget som hade inverkan på bönderna. De invaderade stan. Förstörde friden och kärleken som ska spridas med hjälp av musik. Det vimlade av tjejer i neonfärgade kjolar. Fast detta året, i ösregn. Hur hittar de ens hit? Men jag var på några konserter i alla fall. Petter, The Sounds, Jennie Abrahamson och Tingsek. Bra saker.

Regn, rusk och Helsinborgsfestivalen. Bara lantisar. En massa fjortisar som springer runt i kortkorta kjolar och skakar rumpan för varenda kille de ser. Och jag. Ja, idag hade jag superkul. Fast jag är gammal och orkar inte vara ute lika länge som jag brukar. Erik Amarillo spelade på The Tivoli. Jag var där. Jag är alltid där. Dansade tillsammans med Linda och Elisabeth. Dansade som en galning. Artonåringarna får tro vad dom vill. Jag skrattade mig igenom hela kvällen. Nu ska jag sova. Godnatt.

Igår var en fantastisk dag. En riktig sommardag. Vi åkte till Kullaberg för att vandra till Nimis. Hela familjen. Och det var vackert. Frida och jag hade förberett världens mest amibitiösa picknick för att fira mamma som fyllde år i april.

Och jag ska inte låta NÅGON förstöra mitt goda humör. Inte ens vädret kan få mig på dåliga tankar längre. Stressen skjuter jag undan. Njuter av varenda liten sekund. Att jobba är jobbigt. Men jag mår bra. Stark stark stark. Och har de bästa krigarvänner.

Sommaren blev inte alls som jag tänk mig. Inte överhuvudtaget. Jag har knappt använt hälften av kläderna jag tog med mig hem, har inte cyklat ner till fria bad en enda gång, inte spenderat någon sen sommarkväll på en krog vid hamnen, använt min nya bikini alldeles för få gånger och inga fester har slutat med rödvin i badkaret. Denna sommaren blev inte alls som jag tänk mig. Men ändå bra. Kanske till och med jättebra. Två veckor i Norrland. Jag hade lika bra kunnat stanna där längre. Vill rymma dit. Gömma mig där. Men nu. Jag känner mig taggad. Något så fruktansvärt taggad. Vill bara tillbaks till Göteborg och spöa skiten ur allt. Jag ska plugga, klara alla tentorna. Jag ska angagera mig i sexet, arra de bästa sittningar. Jag ska träna stenhårt och umgås med mina vänner, vänner jag inte kan leva utan. Jag mår bra. Och jag känner mig, för en gång skull, stark som satan. Jag vill bara gå runt och sjunga. Några veckor kvar av sommaren. Jobb. Sen kommer nollningen. Det här kommer gå bra.

Dagarna spenderar jag med att göra exakt det kan känner för. Naturen är fantastisk. Jag lever som i paradiset. Här hade jag kunnat stanna förevigt.

Igår berättade jag för min mamma att jag längre inte förstår meningen med livet. Om man inte är lycklig, ska man då bara vänta på att dö? För det mesta mår jag bra. Är glad. Men den senaste tiden har jag funderat mycket över vad lycka egentligen är, och var som får en att orka fortsätta. Just nu mår jag inte bra. Jag är inte redo att återvända till Chalmers. Jag känner mig totalt misslyckad. Fast jag har en fantastisk familj, fantastiska vänner, så är jag inte redo. Jag behöver veta att tiden som passerar faktiskt betyder något, att den faktiskt spelar roll, gör skillnad.

Jag vill att andra ska se mig som en glad person. Positiv i alla sammanhang. Jag brukar ju vara sådan. En riktig hurricane. Skrattade. Fick folk att må bättre. Det är så jag vill vara igen. Just nu känns allt hopplöst. Jag befinner mig i Norrland. I den mest underbara miljön. Jag hoppas att två veckor här kommer få mig att må bättre. Jag vill vara glad igen.

Sommaren snurrar fort. Det känns som den nyss börjat. Det känns som att den snart är slut. Jag vill inte. Kan man få stoppa tiden? Imorgon åker vi till Norrland. Till Lainio. Tidigt tidigt. Klockan ringer klockan fyra. Och jag kom nyss hem. Varit på stan med världens bästa Linda och Alexandra. Ätit mat och druckit vin. Ätit glass och haft jättetrevligt. Mina ben är helt slut. Jympa, gym och jobb. Och långpromenad med Ninni igår. Pratade om då och nu och sen. Jag är namnet som du har på armen. Det kommer alltid vara vi. Du är underbar. Och det kommer mer. Det finns mer att se. Det lovar jag dig.

Jag känner inte längre igen mig själv. Jag tittar i speglen och känner inte igen mig. Det är inte jag som tittar tillbaks. Åh, jag är trött på mig själv. Jag är trött på min kropp, mitt utseende, mina kläder. ALLT! Kan man få byta precis allting?

Ingen sommar utan konsert på Sofiero slott. Så är det bara. Och Robyn levde verkligen upp till förväntningarna och mycket mer än så. Hon var grym. Det var smockat med människor. Hela trädgården var fylld av människor på picknickfiltar. Perfekt sommarväder. Ja, allt var helt enkelt perfekt. Och efterfest i stan. Dansa. Kul.

Jag vill skaffa en till tatuering. Ett ankare som påminner mig om att världens är större. Att det finns mer att se. Att jag aldrig är fast någonstans. Utbildningen är bara en del av mitt liv. Det är bara här jag är just nu. Det finns mer, det kommer mer. Men nu. Jag förtjänar inte att skaffa en tatuering. Inte efter vad som hände på midsommar. Jag trodde jag hade växt upp lite. Kände mig starkare. Trodde jag förtjänade det. Så jag har bestämt, i mitt halvvita liv, att när jag varit stark ett tag, ett bra tag, då får jag skaffa min tatuering. Och då kommer jag må bra. Jag vill må bra.

Begravningen var vacker. I bönehuset, på kyrkogården, vid minnesstunden. Och allt i Lainio, där jag har de bästa minnena tillsammans med min farmor. Jag tycker om när människorna där berättar gamla historier om henne. Om hur hon tog hand om alla, hjälpte alla. Det var precis så hon var. En riktig krigare. Hade aldrig något ont att säga om någon. Stark som sjutton. Som en robot, fast med ett hjärta av guld. Om fem dagar åker jag tillbaks till Norrland. Underbart.

Och ja, jag kuggade även mekaniken. Två av tre tentor kuggade jag. Känner mig totalt misslyckad. Är Chalmers verkligen något för mig? Klarar jag av det här? Det finns ingen chans att jag kommer in igen. Ifall jag skulle ta en paus. Jag hade behövt hitta mig själv. Men samtidigt, det var inte så konstig att jag kuggade. Det var så mycket som hände då i läsperiod fyra. Sexet hände, det där med farmor hände, de tre dagar jag rymde hem hände. Jag ska plugga. Jag ska ta kurserna i augusti. Men åh, jag hade ju behövt mer tid åt mig själv. Träna, bli stark, hitta min alkoholgräns. Hitta mig själv. Jag är så satans trött på mig själv. Jag vill ha mer.